Birka brinner

Igår spelades rollspel större delen av dagen. Jag har inte fått chansen att använda mig av min nyutarbetade rollperson, däremot passade jag på att låta den gamla gå in i en psykos som förändrade hennes personlighet radikalt. Numer går hon under tillmälet "den där bindgalna björnen". Stackars Nelly, det är inte lätt att bli oskyldigt dömd till femtio år i arbetsläger.

Popsnörefestivalen fick klara sig utan mig. Kvällen tillbringades istället på Bröderna Olsson, så idag stinker vi och allt vi utsöndrar vitlök. Men det var gott! Jag drack en shot jag inte provat tidigare, Big Apple heter den och Calvados, Apfelkorn, kanel och vodka var det i den. Njam njam! Maten bestod av vitlöksmarinerad mozzarella, vitlöksbröd och som varmrätt vitlöksisterband med äggula, hackad lök, hackade rödbetor, kapris och potatismos. Då var det verkligen synd om mig! :D

Morgonen har jag tillbringat med att äta en nyttig frukost, knäckemackor med skinka, sallad och keso, yoghurt och ett kokt ägg. Samtidigt tittade jag på meningslös tv, fast jag egentligen har slutat med det. Summan av lasterna verkar alltså vara konstant.

Nu är saker uppstyrda. Jag har fått Max-mat till frukost och benägen hjälp från D med att skapa en ny rollperson. Det känns riktigt kul. Med lite socker i blodomloppet och några pussar på munnen ser det mesta ljusare ut.

Framemot kvällen ser det ut att bli popsnörefestival vid Uni med Emilia och andra, det kan nog också bli bra. Lagom stämda gitarrer, öl och trevligt sällskap gör det mesta uthärdligt, även för en surpuppa. Fast det får gärna bli varmare.

Jag är sjukt trött. Vill ingenting, orkar ingenting. Vill bara gå och lägga mig igen, men det går inte för sig. Om ett par timmar invaderas lägenheten av kamrater som vill spela rollspel, stoja och dricka öl. D tycker att det skall bli roligt, jag vill bara smita ifrån alltihop.

Jag kan knappast skylla på att jag är bakis, det är en annan slags trötthet. Jag är omotiverat sur på D också, det är ett säkert tecken på att något är fel som jag inte har kommit på än.

Jag skulle vilja vara ute i någon skog, med mina magiska leksaker och ensamheten och andarna som sällskap.
Jag skulle vilja sitta ifred bland folk på ett konditori med en bra bok, riktigt kaffe och chokladwienerbröd.
Jag skulle vilja mjuka upp kroppen och själen i ett badkar fyllt med lagom hett vatten, rosenolja och mig själv med ett glas i handen, med badrumsdörren säkert låst.

Surpuppan säger: Jag vet ingen skog där jag kan leka ostört. Jag är för seg för att kamma mig tillräckligt fin för att visa mig på kondis. Vi har inget badkar.

Smartpuppan säger: Nu skall jag äta någon slags frukost och tänka ut en lösning. Jag har en timme och trettioåtta minuter på mig innan apkusinerna invaderar.

Igår och idag Bestämde jag saker. Några vilsna själar (min klass) behövde en ledare som kunde styra upp en fest i sista minuten och jag upptäckte plötsligt att jag hade anmält mig som frivillig. Jag är förstås en del av en grupp, men för att äntligen få någonting gjort har jag sett till att köra mitt rejs, och det fort.

Detta innebär hittills att:
Datum och tid är bestämt.
En lokal, närmare bestämt kafé Strings källare, är bokad.
En meny, baserad på temat smör, ost och sill, är planerad och delvis förbokad.
Biljetter är utformade, tillverkade, prissatta och annonserade till försäljning.
Arbetsgrupper för städning, bilkörning och musikförberedelser och ett tidsschema för inhandling av mat och dryck är delvis utformade.
Detta lyckades jag, men hjälp av min grupp, åstadkomma på mindre än ett dygn, efter att klassen i flera månader har vetat om och sporadiskt pratat om denna fest som vi är "socialt skyldiga" att arrangera.

Jag tycker inte om studentikosa fester. Jag har lagt mig vinn om att hålla en låg social profil i klassen. Jag har varit till stora delar frånvarande från undervisningen under de senaste två månaderna. Hur blev jag plötsligt festfixare? Är jag den enda i denna klass, fylld av (som jag gissar) hyfsat neurotiska Duktiga pojkar och flickor, som faktiskt vill LEVA UT mitt behov av att vara lyckad, duktig, omtyckt, kapabel, idérik, fantastisk? Det verkar så. Vad det betyder för mig återstår att se. För mina kamrater och våra kollegor på psykologlinjen betyder det i alla fall att de får gå på fest. Lyckostar.

Nu har det, som jag befarade redan när jag startade min blogg, gått hur lång tid som helst sedan jag skrev sist. Det betyder inte att ingenting har hänt sedan i mars, tvärt om. Ett antal kriser på olika plan har än en gång bringat (tvingat) mig till utveckling. Bland annat skickade jag mig själv till London på semester, vilket var det bästa jag har gjort på länge. Det gick åt massor av pengar och självövervinnelse, och jag ångrar inte en sekund av resan.
Jag tog nästan inga bilder i London, bland det enda som fastnade på minneskortet var en staty av Freud i ett regnigt Hampstead. Men bilderna i mitt huvud kommer inte att försvinna på mycket länge.
Helgen den tolfte till fjortonde maj var jag på Pagan Federations årliga konferens som denna gång tilldrog sig i Göteborg. Där fick jag möta Freja och mig själv i den mest omvälvande ritual jag någonsin varit med om. Det gjorde ont och kändes gudomligt och jag blev både vilsen och hemtam. Jag ångrar inte en sekund av det heller. Äpplet jag fick med mig från ritualens offeraltare fick jag äran att ge till en vän i behov av Frejas välsignelser. Det var Rätt Sak att Göra.
Jag har tagit ett löfte av mig själv. Jag skall aldrig mera banta. Leve den heliga kroppen.